macielleal

Hej.

Dagarna går, och jag är som en känslomässig bergochdalbana.
Har grävt i mitt förflutna och en massa skräp, ni vet sånt som flyter upp vid sidan av äckliga sjöar och hav, har kommit upp framför mina fötter.

Det gör mig förbannad, då jag faktiskt har mitt egna att ta hand om just nu.
Skräpet är mitt egna som andra gett mig.
Men mitt egna, då menar jag min alldeles egna sorg, som jag behöver bearbeta.

Just idag är en lugn dag, Hugo ligger och sover vid mina fötter.
Ricos kompis Moss sitter mitt emot mig, med sin alldeles egna laptop, och så har vi suttit sen imorse, när han gjorde frukost åt oss.
Nice. Me like.

Jag har engagerat mig för mycket dock. Jag har lyssnat sönder Andrés musik. Och sökt allt jag kan hitta i olika forum här och var. Han finns överallt.
Jag har till och med jiddrat med en snubbe som var respektlös.

Jag förstår inte varför, jag bryr mig egentligen inte. Det enda som spelar roll för mig, är min kärlek till min storebror.

Jag sitter med skissen över min tatuering, och jobbar på den, hela tiden.
Velar, tänker, pysslar.

Den är så jävla viktig för mig. Jag pissar på allt annat.

Ja, jag kan hedra honom på andra sätt.
Men för mig var han en storebror.
Inte en kamrat, en kämpe eller martyr.

Han lärde mig att cykla, dyka, våga åka i rutchkanan på badhuset, han lärde mig att tycka att jag är fin.

Fan alltså. Igår fanns Sandra för mig. Jag spydde ut all min galla och jag kom ihåg hur det var att gråta av sån tung smärta i hjärtat.

Fan vad det här är sjukt, jag skriver, och minns hur han brukade säga att min blogg var rolig.

Den är inte så rolig nu. Men vad fan spelar det för roll. Jag var rolig för hans skull.
Och han läser inte ens skiten längre.

Jag tycker tiden kryper, springer och rusar fram.

Bankrån.

Det känns konstigt ibland att prata om dig, prata minnen med dig i fokus.
För det är som på låtsas, som om vi ska få nya tillsammans, som vi kan skratta åt i äldre dagar.
Jag önskar att det vore så, samtidigt som jag tvingas mot acceptans.

Saknaden av nya är det som smärtar mest, det hårda i "jag kommer aldrig mer få se dig"

Jag hade så mycket att berätta för dig. Hade så många kramar, pussar och fina ord att ge dig, bara och endast dig.

Jag ältar i gammalt, åkte runt i flera timmar ensam i västerås, åkte till platser vi varit på tillsammans.
Lyssnade på musik du lärt mig att tycka om.

Tänker på saker du sagt och gjort för mig.
Jag tänker även att fan, jag kan ju ringa dig och berätta hur mycket jag älskar dig.
Men det är omöjligt.

Varför ringde jag inte dig varje jävla dag och sa allt du betyder?

Jag drömde att du sa"lillasyster förlåt, det var inte meningen"
Och jag svarade, ja, det var jäävligt dumt att göra så bror.

Jag lyssnar om och om igen på den lilla meningen i din låt, och det gör så ont i hjärtat.

"Jag är stolt som storebror. När du var liten grät du mycket, det är därför dina ögon är så stora och vackra nu"

Du lärde mig dyka, lärde mig se, lärde mig kärlek.
Du gjorde mig stolt som en jävla tupp, när du berörde mig och andra människor.
Du fortsätter att göra mig stolt. Endast att vara din, din enda lillasyster, gör mig stolt.

Du strök mig på pannan när jag var sjuk, sa de finaste orden när jag var ledsen, och höll regnet ifrån mig, när jag låg och grät i ditt knä och tyckte kärleken var orättvis.

Jag saknar dig varenda jävla sekund, och önskar jag kunde berätta det för dig.

Mitt liv var så mycket du, nu är mitt liv saknad av just. Du.

Jag lyssnar på din musik, jag tänker på dig. Jag minns din kudde, jag minns ditt leende.

Jag saknar dig, det gör så jävla ont.

/Lillasyster